Bilder: ceciliali.blogg.se

Jag har nog haft den vildaste, fullaste, knäppaste, ovettigaste, mysigaste, härligaste helgen på länge. Bilderna ovan togs i lördags när Cissi och jag åkte skridskor i Kungsträdgården. Kvällen innan hade vi varit på en gigantisk förfest hemma hos Johan följt av en svettig natt på Collage - det är därför vi ser lite slitna ut. I sedvanlig bakisanda åt vi sedan en värdig middag på Max och åkte hem till Nippi för att titta på Melodifestivalen. Det uppdagades under kvällen att vi alla har olika inställningar till schlager: Cissi skämdes, Nippi fattade ingenting och Tobias var besserwisser. Jag bara sov.

Åt en lååång sushimiddag med den här puman idag:



Under middagen försökte vi oss bland annat på att räkna antal par i klassen som har rullat runt i sänghalmen. Efter en snabbräkning kom vi fram till 17 par, men jag svor på att jag kunde komma på minst 20. Så när jag var på väg hem från gymmet slog det mig helt plötsligt, och jag drog genast iväg ett SMS: 

Ying:
Jag kom på tre till! Nu har vi 20 :)

Erika:
HAHA var det kul på löpbandet eller? ;)

Ying:
Ja, sprang i en timme och hela årskullens forna sexliv passerade revy! Lyckad torsdagskväll liksom... 

Idag tog jag en snabbfika med den här mannen som är tillbaka från skidresa i Slovakien, en galen vinterbal på Tyesö och en lyxig helgkurs med kårstyrelsen:


Har saknat dig!

Det känns som om jag driver ett eget kollektiv: det är alltid någon som lunchar här, som lagar köttbullar, som sover över, som käkar bakisfrukost, som våldgästar, som bosätter sig. Sedan jag flyttade hemifrån för exakt ett år sedan har tredje våningen på Markvardsgatan 1 varit så vältrafikerad att jag inte längre kan räkna hur många människor som har sovit, duschat, spytt, däckat, dansat, supit och levt i min lägenhet. Det är så många dofter ingrodda i mina lakan, så mycket dagen-efter-lappar på mitt kylskåp, så mycket kvarglömd fulsprit från vansinniga förfester och kvarglömda kläder från oklara efterfester. Och trots stanken från mitt kylskåp, trots den gigantiska tvätthögen och den ohälsosamma dammnivån och den överfulla fimpkoppen och de sura grannarna - skulle jag inte byta ut den mot något i världen, det här lilla lyckolandet på 37 kvadrat.  





Jag älskar mitt kollektiv. Och mitt kollektiv älskar mig.

Har precis kommit hem från en bättre femtimmars-fika med Angie på Café 60. Att träffa folk som man känt ända sedan högstadiet känns helt sjukt, speciellt när man har levt i sin isolerade Handelsbubbla i mer än ett år nu. Angie har helt plötsligt gått och blivit vuxen och skaffat sambo och jobb och allt. När vi satt mittemot varandra i de skrikröda fåtöljerna som vi suttit så många gånger under gymnasietiden, kändes det förflutna både sjukt nära och extremt långt bort.

En gång i tiden var vi små kaxiga fjortistjejer som satt bakom skolbyggnaden och revoltrökte Prince Menthol. Vi brukade rymma hem till varandra på vardagskvällarna när familjeproblemen blev alldeles för jobbiga. Varje helg hade vi tjejkvällar och köpte chips, dip, cigg och godis och satt uppe till sent på natten och pratade om allt. När vi påminde varandra om det idag insåg vi att vi nog inte hade överlevt tonårstiden utan varandra. 

Vi hade inte överlevt gymnasietiden heller, för den delen. Jag minns fortfarande hur vi i samlad trupp begav oss till Ungdomsmottagningen för första gången som rädda sextonåringar. När Angie förlorade oskulden låg jag och Ludvig i rummet intill. Vi brukade spontanfika efter skolan och känna oss semivuxna då vi satt på olika fik i innerstan och pratade om våra relationsproblem. När så gymnasiet var över grät vi på varandras utspring och åkte på en vild och vårdslös fjortisresa till Turkiet i en vecka.






Det är så mycket som jag har upplevt med Angie som jag aldrig kommer kunna dela med någon annan. Vi har stått bredvid varandra genom både tonårstrubbel och vuxenbekymmer och hon är en av få vänner som jag kan träffa efter ett års uppehåll och fortfarande känna mig hemma hos.

Klockan 00:56, onsdagsnatt hemma hos mig. Cissi och jag har tjejkväll. För någon minut sedan stod vi båda i gröna ansiktsmasker och borstade tänderna tillsammans. Cissi såg ut som Yoda, och med tandborsten i högsta hugg höll hon ett inspirerande tal om hur vi skulle mjölka Pannkakan på sperma och sälja över hela världen, i sann makroteoretisk anda.

Vissa ögonblick vill man bara spara på ett USB och ta med sig hela livet.

När bloggen ligger så här död kan det bara innebära två saker:
1. Jag lever så mycket att jag inte hinner blogga
2. Jag tentapluggar

Just nu är det en blandning av båda två. 

Jag tycker Kaj är bäst. Eller tycker och tycker, han är ju helt enkelt det. I en sådan fråga kan man inte tycka så mycket. Det finns endast en sanning liksom.

Nyår var helt fucking jävla fantastiskt! Här kommer ett försök att sammanfatta kvällen:


Vi var hembjudna till Niklas för nyårsmiddag, Ciss och jag plus sex män, och alla var uppklädda till tänderna.


Jag kom dit en timme för sent med halvlockigt hår, halvfärdigt smink och målade naglarna vid matbordet. Tidsoptimist, javisst.


Männen agerade hemmafruar och lagade ihop en fantastisk trerättersmiddag. Richard var petig med uppläggningen och vägrade skicka ut tallrikar där han inte personligen hade fått bulla till potatisen så att den "såg värdig ut".


Till middagen drack vi mousserande, rödvin och snaps och sjöng allt från Handels Lov till punglåten (vad fan heter den på riktigt?). Kaj och Peder stod för kvällens konstigaste samtalsämnen då de först hade en halvtimmes diskussion om World of Warcraft och senare på kvällen började utbyta sexlåtar på Spotify. Johan bidrog också genom att berätta om mänskliga tusenfotingar, men ingen förstod.


Precis innan vi skulle springa in i taxin så kissade Kaj och jag tillsammans på Niklas toalett. Efteråt ställde han sig framför spegeln, gav den en förförisk blick och utbrast: "Jag ser ut som Edward i Twilight!". Det orsakade mig en förfärlig skrattattack och jag satt på golvet och grät ett tag medan folk utanför undrade vad vi höll på med.


När vi väl kom fram till Gärdet var pojkarna lite lätt berusade.

Richard: - Jag vill köpa cigg. Jag tycker inte om att snylta. Jag är ingen snyltare! 
Ying: - Men vart ska du köpa cigg någonstans? 
Richard: - 7-Eleven. 
Ying: - Det finns ingen 7-Eleven här ute, Richard. 
Richard (vilsen och ledsen): - Men... var ÄR vi någonstans?!


I stället för att köpa cigg tvingade vi Niklas att ta bilder på oss. Rich insisterade på att använda sin iPhone men det blev typ 20 stycken cepemörka bilder, och till slut blev Niklas så trött på vårt tjat att han bara ignorerade oss.


Till tolvslaget var nästan ALLA där och vi bara sprang runt, skålade och skrålade, pussades och kramades, skrattade och ramlade. Kärleksförklaringar och snöbollar flög hit och dit och alla var glada och berusade.


Under fyrverkerierna påbörjade vi en enastående gruppföreställning av Get low och skreksjöng "To the window, to the walls -  to the sweat drop down my balls" med tillhörande dansrörelser. Mitt under tumultet råkade Erika slänga ett glas champagne i ansiktet på Tobias, varpå ett högst oklart champagnekrig utbröt.


Väl tillbaka i lokalen blev det mycket dimmigt. Cissi försökte spelade biljard på fyllan och var väldigt ojämn; ibland vallade hon bollen över halva planen utan att stöta till en enda boll och ibland sänkte hon tre i rad utan att ens titta rakt. Mitt i spelet lade sig Hannes och Tobias på biljardbordet och juckade på varandra(?).


Tiden gick väldigt fort och helt plötsligt var klockan nästan tre. Det var dags för efterfest hos Kaj så jag högg tag i tre lådor vin och knatade till tunnelbanan. Hemma hos Kaj var det lugnare än förra årets efterfest, det vill säga ingen porr och ingen filmjölk, men ändå sjukt bra drag. Hans mamma kom hem mitt i allt och hade dansat tango hela natten.

I köket utspelade sig följande scen, ungefär klockan fyra på morgonen:
Kaj: - Mamma, har du hälsat på Yingying?
Kajs mamma: - Ja, vi är ju gamla vänner!
Kaj: - Mamma är snällast i hela vääärlden. Och Ying, hon är också snällast i hela vääärlden.
Kajs mamma: (skrattar)
Kaj: (ramlar in i köksbordet)
Ying: (går därifrån)


Runt halv fem blev vi alldeles för trötta och traskade hem till mig. På promenaden hem höll jag en monolog om mitt kärleksliv ("jag hyser en hatkärlek till kärleken itself!") och Cissi var bara tyst. Dagen efter åt vi en enorm bakisbrunch på Donken och precis när vi skulle gå hittade Cissi sin borttappade engångskamera i jackfickan. Den hade på något underligt vis ramlat ut ur ett hål i ena fickan och sedan letat sig ända bort till andra fickan. En bra start på det nya året!

Kaj: - Jag har skaffat en JÄTTESTOR laptop med webcam och allt.
Ying: - Då kan vi ha cybersex!
Kaj: - Jaa!
Ying: - Jag tror i och för sig att det skulle vara dåligt för vår vänskap om vi hade det.
Kaj: - Men vi kan ha plastpåsar på huvudet så ser man bara kroppen.


Vänskap som vår är svårfunnen.